Hundliv

Uppgifter

Kategori: Politik

Publicerad onsdag, 14 april 2021 06:55

Skriven av Stefan Gehander

Först ut i rymden var en hund. Men ryssarna gjorde misstaget att skicka Lajka ensam ut i universum, så hunden dog av skräck efter ett par timmar. Nästa kosmonaut på skräckfylld resa var

två hundar, som idag står staty i Moskva. Belka och Strelka tröstade och stöttade varandra under den rysliga resan, så de lyckades återvända till hundlivet på jorden oskadda och en erfarenhet rikare. Alla tre hundarna visade människan, dels att det går att överleva i rymden, vilket forskarna tvivlade på vid tidpunkten, dels att kosmonauterna behöver sällskap. Ensamhet dödar. Gagarin överlevde dock den ensamma resan, eftersom ensamhet kan vara självvald eller påtvingad. Ingen hund är så dum att den far ut i rymden ensam, men människan har en mer utvecklad egoism. Människan kan känna attraktion till abstrakta idéer som kommunism eller rymden och ge upp eller sänka sitt behov av sällskap. I Gagarins fall var denna förundran inför det abstrakta och okända på extrem nivå. Projektchefen Koroljov varnade för att utsikterna att återvända levande var små, men Gagarin valde ändå att fara. Det fanns bland kosmonauterna flera kandidater, och en och annan gjorde med avsikt sämre ifrån sig på träningen. De älskade gemenskapen och hjälteglorian, men fruktade ensamheten och döden. Andra valde självmordets ensamhet och glömska, när de föll i kosmonauternas interna ranking.

Strelka födde sex valpar direkt efter landningen, varav en hamnade hos Kennedy, vilket dock ganska snart förnekades i media. Strelka och Belka var gatuhundar, som än idag springer på Moskvas gator, och de levde ett lyckligt hundliv ända in i ålderns höst. Valparna fick bo på rymdinstitutet och alla hjältehundar har förevigats ända fram i vår tid i sedelärande tecknade filmer. De finns i modern version på den berömda tuben idag, där de ibland censureras, inte av sovjetiska censorer den här gången, utan av globalismens vakthundar.

Jag gjorde själv bekantskap med en av Moskvas gatuhundar, men det kan diskuteras om det var jag som hade hund, eller hunden som hade en människa. Han var en ensamvarg, som gärna tittade in i mänsklig gemenskap, när lusten föll på. Alltså, inte den lusten, för när den föll på, var han borta ett par veckor i ett rus av sexuella trakasserier. Men han kom alltid tillbaka, och vi brukade återses vid brödbutiken, hans favoritställe. Han hade koppel en enda gång i sitt hundliv, nämligen när jag bestämde att det var dags för vaccin. Han fattade inte varför, han var ju frisk och tänkte inte bita någon människa. Mina argument att han kunde bli biten av de andra gatuhundarna och sedan föra smittan vidare, eller att det fanns ohyra, som kan spridas från hund till människa, föll i döva öron. Eller så misstänkte han att jag skulle lämna bort honom, beröva honom allt det goda som mänsklig gemenskap kan ge. Ensamhet är ett ondskans påhitt, tycker även hundar.

Men det finns också samhällen, där ensamheten är det goda. De tycks alla finnas i Västerlandet och sägs bero på att staten nuförtiden har tagit över det gamla bondesamhällets påbud att ta hand om släkten. Andra samhällen har inte kommit lika långt, men kommer inom sinom tid att utvecklas i denna riktning. Denna skolbokshistoria har aldrig fallit mig riktigt i smaken, särskilt då Västerlandet leds av ett land som aldrig bildat stat, utan tvärtom bygger på ensamheten. Det har tydliggjorts under pandemin att det faktiskt är ensamhetskulturerna som inte klarat av att ta hand om sina befolkningar eller frambringa ett vaccin. Samtidigt har dessa ensamma länder numera både stat och överstat, där det är tydligt att det blivit för mycket av det goda. Det går inte en dag utan ett misslyckande, idiotiska uttalanden och prognoser som är felaktiga redan i det ögonblick de uttalas. Det finns de som tror att detta gäller enbart för pandemin, men det är en synvilla. Pandemin har bara gjort detta faktum uppenbart. Det är en svindlande tanke att nästan varenda tanke som uttalas kan hänföras till idiotins och medicinens dunklaste vrår.

I Malmö kräver hundägarna nu att terrorn mot hundrastplatserna i form av köttfärs med rakblad stävjas. Men det går inte, för det är inget brott. Brottsligheten fortsätter således att minska, eftersom det säkert var så att även katterna drabbades på den gamla goda tiden. Det kanske vore en god idé, om hundarna gick samman i större gäng som i Moskva, så att inga terrorister vågar sig fram. Men Malmös hundar är uppfödda i ensamhetens kultur, på vegetariansk kost och i kastrerad lust, så redan tanken på gemensam kamp är sedan länge död.

I Moskva jagas nu alla hundar, både på gatan och i hemmen. De skall vaccineras mot covid med ett nytt vaccin från institutet bakom Sputnik. Djurvaccinet är helt utan bieffekt och är avsett att minska spridningen av ett virus, som skulle kunna mutera till farligare former och i teorin spridas även till människa. Men ingen hund har tänkt så långt, så de springer för glatta livet. Ingen hund vill skiljas från gemenskapen. 

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!