Att vara nazist eller inte vara

Uppgifter

Kategori: Politik

Publicerad onsdag, 08 februari 2023 09:35

Skriven av Stefan Gehander

Alla böcker och forskarrapporter om ryssar och Ryssland innehöll alltid ordet "efterbliven". Professorer i ämnet uttalade ordet med allvarlig min, pondus och emfas. Det fästes både på

sovjetisk verklighet och tsarens imperium. Idag är epiteten ännu värre. Professorerna och skrivarna är i stort sett desamma. Den här föraktfulla bilden fortsätter sin vandring i Västerlandet och har nu utkristalliserat sig i en bild, som enligt ryssar och en och annan homo sapiens är klart nazistisk. Men människor i Västerlandet vill behålla denna bild av Ryssland utan att kalla den nazistisk. Särskilt judiska professorer kan ju inte gärna kalla sig nazister, eller politiker som ju utger sig för att försvara det goda med militära medel. Men enligt min åsikt undviker de inte nazismen för att den var hemsk, utan för att den led nederlag mot de efterblivna. Frågan är alltså om nazismen är möjlig utan judarna, eller om nazismen kan älskas av judar. Frågan tycks oerhörd, men det är nazismens kraft att locka alla människor, oberoende av religion, etnicitet och kön. 

De ortodoxa judarna i Ukraina dansar och festar tillsammans med soldaterna i Azov-bataljonen, eller Azov-soldaterna firar judiska högtider tillsammans med ortodoxa judar. Här hemma beskriver den judiska tidningen ryssar i termer som Goebbels skulle ha godkänt, och de forna nazistiska kvällstidningarna hade till och med censurerats av Goebbels. Samtliga aktörer förnekar att de är nazister. De älskar ju judar, eller är judar, och all deras motvilja är riktad mot ryssar. Samtidigt är en hel rad framstående ryssar, som bekämpar denna motvilja, judar, vilket tyder på att varken religion eller etnicitet har med saken att göra. I varje fall inte direkt, utan det behövs ytterligare en kraft, som driver religion och etnicitet. 

Den västerländska filosofins största landvinning, enligt filosoferna, i vår tid är upptäckten att kunskapen är begränsad till dig själv, att det som är, är det som du vet, men det du vet, är bara det du bryr dig om. Heidegger ville veta vad "är" är, och fann svaret i nazismen. Människan kan skapa sin egen värld genom att koncentrera sig på meningen med historien. Denna mening kommer till människorna via särskilt begåvade människor, som är mer än andra, som fångar ögonblicket och presenterar det för publiken. Alla som inte är med, är efterblivna. De följer bara. 

Hannah Arendt kallade detta att ljuga om sanningen. Det betyder att människor som efterblivna och icke-människor blir en sanning, eftersom detta "faktum" produceras av professorer, skrivare och filosofer. Ryssar, judar och särskilt ryska judar, rättare sagt sovjetiska, producerades som icke-människor i Auschwitz. Verklighetens fakta blir till sanning. En människa i Auschwitz var bevisligen en undermänniska. På samma sätt är ryssar både igår och idag efterblivna, eftersom denna sanning produceras. När Västerlandet ropar att Ryssland är efterblivet, är det som om mördaren bevisar att den mördade är död genom att döda. Det tjänar alltså ingenting till att argumentera mot satsen om efterblivenhet, eller andra satser om Ryssland, eftersom dessa är fakta som skall bevisas, till exempel genom sanktioner. 

Men hela denna filosofiska konstruktion faller samman, alltså att jag skapar världen, när den möter människor som inte bryr sig om vad är är; ryskan har inget ord för är, att vara existerar inte i presens. I allt övrigt är den ryska grammatiken en exakt kopia av latin, men är finns inte, liksom inte är. En rysk filosof kan inte på allvar begrunda vad någonting är, han eller hon kan bara tänka vad någonting var och vad det blir. I det närvarande finns bara historia och framtid. Det betyder att stridsvagnar med svartvita kors idag inte finns, de finns bara som historiska objekt och framtida vrak. I Ryssland. I det nazistiska Västerlandet finns de bara idag, utan historia och med en strålande framtid, som tecken på att jag är en handlingens människa, närvarande i nuet. 

Hannah Arendt älskade Heidegger både som filosof och människa. Judinnan älskade nazisten, även efter 1945 och till sina sista dagar och förlät honom allt. Nazisten Heidegger var nazist till sina sista dagar, och han älskade sin judinna till döden. Men ingen av dem talade om det öppet, medgav det aldrig och funderade aldrig öppet över hur människans öde var helt irrelevant för filosofin. 

Kärleken mellan jude och nazist har blommat upp igen i Ukraina, där filosofins stora exempel antyder att den inte bara är möjlig, den är en av de stora kärlekarna under 1900-talet. I Ryssland finns den inte, liksom verbformen är. Men så är de ju också lite efterblivna.

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!

• Tillb
• Nästa