Nazisten Astrid

Uppgifter

Kategori: Politik

Publicerad torsdag, 03 mars 2022 02:29

Skriven av Stefan Gehander

I den svenska kulturvärlden fanns det länge bara en person, som hade min respekt och uppskattning både som medborgare och kulturpersonlighet, nämligen Astrid Lindgren. Jag såg hennes verk som uttryck för en filosofi, som kunde utsträckas över hela världen; vem som helst kunde ställa upp på hennes människokärlek. Jag trodde

hon var lika oskyldig och ärlig som barnen i hennes berättelser. Astrid är den enda svenska kulturella influens som jag har presenterat för min dotter.

Under många år av arbete med tankar och texter, historia, översättningar och ett liv i skärningspunkten mellan Västerlandet och den slaviska världen kom jag för länge sedan till den sorgliga och ledsamma slutsatsen att Det Stora Kriget till syvende och sidst var ett angrepp på den ryska världen. Västerlandet var samlat i denna attack, historieböckernas försök att vitlista medlöparna och lägga all skuld på tyskar och italienare var ett billigt försök att komma undan ansvar och skam. Men frågan fanns kvar hur det kunde och kan bli så, och jag är långtifrån ensam i detta dilemma. Den senaste betydande tänkaren här var Jordan B Peterson, som naturligtvis till slut hamnade hos Solzjenitsyn och Dostojevskij i sina funderingar om lögnens ockupation av hjärnan. Petersons förslag är att förlusten av ansvarskänsla för livet och människor är en skön känsla, som släpper loss allt det onda i oss, svärtan i vår själ. Det är då ett misstag att tro att denna process av frihet, jo, just frihet, beror på en viss typ av samhälle, där ledaren kallas diktator och folket vilseleds. Nazismen hände i ett demokratiskt samhälle och folket leddes inte vilse. Människorna visste mycket väl vart de gick och vad de gjorde, och de tyckte om det. Till och med Astrid, som jag senare fått veta. 

Min gamla tes om att nazismen finns som en konstant faktor i vår kultur, i vår västerländska civilisation, har med Astrid fått sin slutgiltiga bekräftelse. När nazisterna krossade de ryska och ukrainska spädbarnens skallar, spikade upp kvinnorna på husens väggar och begravde de gamla levande, satt Astrid och hela svenska folket och njöt av ryssarnas och ukrainarnas helvete. De visste vad som skedde och gav sitt stöd. När vågen vände och Röda armén ryckte fram mot Västerlandet, skedde ingenting som ens var i närheten av denna ondska, men då började Astrid falla i hysteri. Sovjetmedborgarna offrade sina liv för att befria Astrid från hennes spöken i hjärnan, men hon slog ifrån sig i förfäran. Adolf var hennes idol och förebild. Lite hemsk var också han, men hans strävanden i öst var fullt begripliga.

I dagarna är väl de flesta svenskar tillbaka i tiden. "Stödet" till Ukraina är ett stöd för krig i öster med hjälp av samma trupper, som bär samma fana som då  Astrid satt och funderade hur hon skulle rädda sin egen röv. Liksom Astrid är svenskarna helt fria från samvete och skuldkänslor och hjälper svartklädda trupper att minera vägarna till skolor och dagis i östra Ukraina. I åtta år har svenskarna liksom Astrid blundat för sin egen hemskhet, ja i 30 år har en terrorist- och krigsförbrytarstat byggts upp i Sverige, utan att en endaste svensk har höjt på ögonbrynen. Orsaken är enkel: vi har det i blodet. Om det inte hade varit för förintelsen även av judar, hade Hitler idag hyllats som en stor härförare likt Napoleon och Karl XII. Judarnas tragedi bleknar i den sovjetiska tragedins skugga, men det är den judiska tragedin som får åtminstone minnet av kriget och Sovjetunionens seger att överhuvudtaget finnas kvar.

I dagarna inleds en Kristallnatt över det Europa som ryssarna befriade, men den här gången gäller det ryssar, och åter sitter Astrid och hennes likar och funderar om nazisterna ska lyckas den här gången, och det hör till historiens grymmaste paradoxer att Astrids hopp den här gången mot ryssarna är en ukrainsk jude. Det är som om historien vill tvinga Astrids barn och barnbarn att bekänna färg som moraliskt avskum i en grotesk fars. Inte ens Astrid lyckades inse att rädslan, illviljan och hatet mot ryssar är roten till nazismen. Då liksom nu har den ingen annan mening och inget annat syfte än Rysslands undergång. Det är nazismens uttryck, dess önskan och omoraliska strävan. Den är vår kultur, ända in i en mysig barnboksförfattare.

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!

• Tillb
• Nästa