Translate

Välj språk

En resa från Malmö till Moskva

FaceBookTwitterGoogle+

9 maj 2022

Det skall till en historiker att fördöma och förlöjliga intresset för historia. Att inte se intresset, bruket och diskussionen av historien som ett fint tecken på bildning och en alltid närvarande faktor, när vi diskuterar både vardag och framtidens möjliga vedermödor eller löften. Det är min bestämda uppfattning att

historien medverkar i danandet av vår personlighet och våra samhällen. Det gäller för alla människor och alla samhällen. Att inte se den västerländska revanschismen eller den traditionella amerikanska imperialismen, men väl den ryska kommunismen i vår tid, är ett groteskt missbruk av historien. Syftet med att måla nidbilder av den moderna ryska historien med hjälp av Sovjetunionens förment misslyckade och närapå nazistiska aggressivitet, är ett försök att dölja den egna historien, skammen och - för att tala med Freud - projicera den egna historiska självbilden på Ryssland.

I det här missbruket av historia, som gränsar till krigspropaganda men framställs som fredsälskande forskning, är huvudmålet ett historiskt datum, som numera är förbjudet att ens uttala i Västerlandet och troligen snart förbjuds, på samma sätt som kefir och föreläsningar om Dostojevskij, nämligen den 9 maj.  Det intressanta här är att förbuden i Västerlandet kom före regeringens påbud, vilket betyder att historien här är färdigskapad och inprogrammerad. Den är slut, den behöver inte påbjudas eller legitimeras, alla vet vem som är dagens judar. Rättare sagt, det finns i denna historia alltid en jude att lägga skuld på.

Ryssarna har rätt när de observerar denna mentala kontinuitet, särskilt nu när den intensifierats i Ukraina. Retoriken från dagens lille Hitler i Kiev är tydligt nazistisk vad gäller ryssar, och enligt min mening är språket ännu grövre än tyskarnas antisemitiska svammel. Det faktum att Hitler denna gång är jude, tas som missbruk av historia, men ideologi har föga med etnicitet att göra. Den tyska arméns 150 000 Mischlinge och Heydrychs öde kan väl illustrera detta uppenbara faktum. Det vet den historiker som sysslar med folkmord. Eller folkmordsideologi gäller inte för ryssar, som Scholz påstod? I München, av alla ställen.

Det går bra att intressera sig för Poltava, men inte för Stalingrad, det går bra att påminna om svenska partiers historia, men inte om ukrainska partier återuppvaknade hyllningar av sina nazistpartier, det går bra att tala om ryska oligarker och påstå att Putin är världens rikaste man mot bakgrund av Sovjetunionens historia, men det går inte för sig att egna rikemän eller stölden av de ryska valutareserverna kommer på tal. Självklart gör vi alla val, så även historiker, men det som skiljer historiker från andra dödliga, är just ansträngningen att inte ljuga.

Är då den 9 maj en lögn, ett groteskt missbruk av historien, eller är raljerandet med det ryska historiska minnet vämjeligt missbruk av detta datum i tidens anda? Segerdagen är förstås ett faktum, som inte kan förnekas. Vägen till segern kantas av motsägelsefulla händelser, krigets hemska logik, men dessa frågor diskuteras på andra dagar i historisk press och i media. En del moment ger upphov till stolthet, andra inte. 

Men den stora händelsen är just segern och dess historia. Den tolkas med hjälp av andra segrar till en linje för landet, ingenting konstigt med det. Det märkliga och farliga skedde under 1990-talet, när historien glömdes bort och Ryssland höll på att rasa samman på samma sätt som Sovjetunionen. Ytterligare belägg för den ryska historiska kontinuiteten av minst ett anfall per  sekel västerifrån representeras idag av Ukraina

Medan Västerlandet har tillgodogjort sig tanken att nazister och utrikespolitik, som går ut på att folkmord på ryssar är ha-ha (Scholz) och faktiskt önskvärt (se ukrainska UDs publikationer), står Ryssland kvar som det enda normala landet med en historia som vägrar att kompromissa med Det Onda. Tack vare historien om Segerdagen, som bär på en massiv moralisk styrka, knappast fattbar för en västerlänning. Att då kalla Putin fascist och - samtidigt - ryssar för undermänniskor tyder på dålig historieundervisning. Så kan det gå när fruntimmer och bögar är huvudfokus i skolan. 

Det finns, som visas av 1990-talet och i övriga sekel, en kontinuitet i Segerdagen som lär att om Västerlandet får chansen, som i dagens Ukraina, kommer denna civilisation att angripa den ryska. Det finns belägg för denna tolkning. Vi som är historiskt intresserade borde inte följa med i angreppet, utan istället peka på de tidigare misslyckade försöken.

Ukrainarna vet mycket väl att det krig som pågår inte är ett krig mot Ukraina. De östryska trupperna hälsas av det sydryska folket med Segerfanan, en kopia med 80 år på nacken. Den gamla tanten, som tar miste och går ut för att möta befriarna, men stöter på västerländska knektar, är redan en klassiker, som kanske får vara med på Röda torget i år.

På Segerdagen kommer alla som var med att minnas och bli ihågkomna i en gigantisk minnesmarsch över hela landet. Självklart kommer även hjältarna från Syrien och Ukraina att finnas med i historiebilderna, precis som både Aleksandr Nevskij, Dmitrij Donskoj och andra krigare till och med blivit helgon. Att inte förstå det, är dåligt historiskt arbete.

Vad som däremot inte kommer att finnas är ryssar som tycker att levande historia är missbruk, att kriget i Ukraina inte är ett angrepp på den ryska civilisationen. Den som kommer på den tanken, är helt enkelt inte ryss.

 

KLICKA HÄR för en resa i rysk historia och mentalitet!

 

 

Sök